Bilkyrkogård

Om man stannar upp och utforskar de små avtagsvägarna, så är chansen ganska stor att man finner märkliga och udda sevärdheter. Bilkyrkogården Kyrkö Mosse, idag något av ett friluftsmuseum och en symbol över naturens förmåga att ta tillbaka sina tillgångar. Det uppstår en märklig atmosfär när man passerar alla dessa skrotbilar, alla med en historia, en del säkert med märkliga öden bakom sig, öden som sakta sjunker ner i mossen.

En Ford Anglia från 50-talet med sin unika bakruta, skulle kunna vara samma bil som tog oss upp till Högakusten och Nordingrå 1959 jag sittandes i knät på min mor i framsätet, mina syskon där bak. Säkerhetsbälten var inget som hade slagit igenom på den tiden. Vänstertrafik, vilket gjorde omkörningar i vänsterstyrda bilar på den smala och krokiga riksettan till ett äventyr i sig. Mor och jag på passagerarsätet fick avgöra om det var fritt att köra om.  Far med en cigg i mungipan fick upp den lätt överlastade Anglian i hissnande 100 km/tim med god hjälp av ett lätt nedförslut och en nordlig vind.

Det är många minnen som väcks när man går igenom bilskroten från bilismens barndom. Någon gång var dessa bilar någons ögonsten som vårdades ömt, krom som putsades, lack som vaxades. Kanske fanns det redan då någon som tyckte bensinen var alldeles för dyr, 60 öre för en liter. Vilket var ungefär 9% av en genomsnitts timförtjänst. Idag är literpriset ungefär 11% av en genomsnitts timförtjänst, en skillnad mot 1960 på ungefär 2% lägg därtill att med dagens moderna bilar kommer man 30% längre på en liter bensin. Som sagt det är många tankar som florerar när man går på en bilskrot.